Reportage

Det skall vara sant. Med darrande hand räcka fram ett knippe stjälkar med blommor på till samhällets famn. Inpå livet närvara och rapportera ett viktigt samtal där din egen röst hörs. Okända och kända ihopskrynklade sanningar från papperskorgen.
     Vyn, om den har djup eller är platt skall förmedlas med hjärta och sedan lämna sin publik att tänka själv.

Ut med det gamla

En virkad spetsduk skulle väl kunna pryda det nya året? Av vita smala trådar, i ett mönster som en snöflinga. I natten på nattduksbordet har den landat.
     Den bevarar 365 dagar av hemligheter för mig som snart ska förflyttas. Mot nya luckor att öppna. Vid varje spänning, ansträngning och greppande efter kärleken kommer jag att göra mina val. Långt ifrån blir det gott nog. Jag försöker slå mig till ro med dem jag gjort, ännu unga förvillelser. De virkade minnena tar mark, faller snart i glömska i ett gammalt skåp och samlar damm.
     Små virknålar ligger i sin ask, noga försluten. Blundar de som jag i sin säng. Inväntandes drömmen om att utforma den perfekta stjärnan.

Snickarglädjen

Det var omöjligt och hänryckt men vi gav oss av till glädjen. Där hälsade vi på poesin och värmen i trädgården. Vi åt och drack och levde i huset som stod i slutet av allén. I varje rum hjälpte konsten oss igenom labyrinterna. De som ville hälsa på oss hade en snirklig trappa att ta sig upp för och nerför.
     Trädgården slog ut, inte stort utan nu i en mindre skala. Ett äppelträd grymtar och vet hur den ska ta emot blomningen. Här blev böckerna till och en bit av livet. Jag hade levt förrut men detta blev vårt hem.
     Lönnen utanför sovrumsfönstret skiftar, vi drar för rullgardinen nu när kvällarna är så mörka. Bakom i fönsterkarmen står långa gröna krukväxter och sticklingar av pelargonior. Inför arbetet med böckerna vattnar jag dem.
     Den stora poesin är genomförbar i dagarna. Jag stannar här vid luktärtstrappan och det lena träet. Går endast ut för min trädgård och promenaderna i staden. Skriver eviga grässtråns längder längs med järnvägen. I allafall ett gammal ord. Det lockar till snickarglädje. En jordisk längtan där jag befinner mig. Myrorna under stenplattorna arbetar och jag med. Räfsar under äppelträdet som en förvildad kärlek. Lika lade sig värmen runt mina kattfingrar. Sågen och stämjärnet samarbetar med dem. Böckerna får fransar efter sju år, ingenting byts ut.
     På trasiga sidor syns moln och solsken längs vägen lägga sin färg. Vattenfärg målar frost vid snickarglädjen. Ädla glanstårar rinner, bakom rullgardinslycka. Ändlösa vildvinstoner om natten svettas i elden. Av rökmolnen bildas jordens ande och försvinner. Knäpper tallen med sin fura långt innan årstiden vintern tjuter och snön faller. Och dimman, du var där. Jag städade rent och i alla tysta stunder visste jag ingenting mer. Då du svalkade väggarna med din vind, så att storm flöt på vikens vatten. Taket flagnar men fåglarna flyger över och landar ändå. Sidorna trasar sig och frosten förflyttar oss vidare till en ny vår.

Frimärket

Jag saknade min identitet. Den som fritt kunde skapa och producera. I maktens visioner fann jag ett stort tomrum, ett kärlekslöst spel. I tankarna är jag ännu obruten medan verkligheten vill påminna om en stor besvikelse. Men jag vill framåt, med min egen vilja.
     Nya infallsvinklar, ord och bilder bearbetas och omvandlas. Jag har fraktat så mycket material inom mig under så många år. Att jag har till det beslutsmärket. Det är det hårdaste arbetet men också det med mest frihet.
     Dagar blev fångade där i valet och kvalet, också många flöt bort och jag försökte följa efter. Liksom stormen river försvinner de med den. Och till slut går det att vinka farväl.
     I brevet jag sänder dig, skickar jag med kyssar och skratt till tillfällen då tvivlan och beslutsångest vill höra dig till. Älskade du, vi är bara på väg mot ny adress!

Fara till månen

Jag är lite svag för den där sorgliga gubben i månen. Han och jag är i rörelse tillsammans, vi längtar ständigt någon annanstans. Jag blir aldrig tillfredställd ibland stjärnorna. Det är med honom jag känner igen mig. Om natten är jag luftburen och far till månen.
     Han är sann och berättar sagor olika ifrån rymden. Jag vill känna alla hans världar, hela hans universum. Där är jag flyktig och svävande lätt men hemma.
     Det finns färger där uppe som han till jorden aldrig sänt. Bilder av syret som är vårt liv. Andas gör bara människorna.
     Vid mina besök välkomnar han mig med sin leende mun och alltid lika nyfikna ögon på vem jag är. Långt bort, ytterst om honom dit jag inte får fara spelar sagans början och slut. När han lämnar mig tillbaka till jorden är dagen på väg att gry igen.

Japanska lyktor

Japanska lyktor i min blomma av järnskrot jag plockat på höstskroten. Tunn papperspoesi har landat i värn hos mig. Det oranga söker ro i människors själ och sätter eld åt allhelgona.
     Elden är tillbaka i blommans mitt, dansar sin försvarsdans för oss. Det är mycket som ska hinnas med i natten.
     Omkring det åldrade växer nya texter att sammanföra sig med. In, in vill jag till värmen där. Och betänka det som varit för att kunna bruka det nya. Jag sitter utomhus en stund ändå att de kalla dagarna närmar sig. Det är hög tid att skriva i dagboken och lägga något till minnet.

Vardagsrum

Varje dag gör jag upp med väggarna som bildar det rum som omger mig. I historien länkas jag ihop med mitt ansvar, ansvar att lösa gåtan. Med gamla bevis tar jag mig igenom väggarna och lägger rätta svar i hand. Fönster och dörrar finns där bara ibland.
     Det är i nuet allt blandas, huggs ut till framtiden. I sten och trä klaras brott upp. Sanningen jobbar sig inåt. Jag är en skulptör för framtiden, en villig användare av de verktyg som finns till hands. Ofta formar sig svaren i mig istället under arbetets gång. Verket är bara väggarna, sidor att betrakta och skapa utav.
     För att finna lösningen behöver du rymma över taket ibland, gå ifrån ledet där du ändå inte vill stå och se efter vad dina händer åstadkommit när du äntligen vågar öppna ögonen. I det rummet finns spår till sanningens centrum.

I räffsans tag

Jag landar mjukt i lövhögarna i ditt hjärta. Och ligger i dem och tittar upp på himlen. Färgerna byts ut, hösten är här och har tagit över. Att vila på löven betyder att det snart är läggdags för naturen. Du vill vyssa mig tills den grå skymningen faller och lyssna på jordens andetag.
     När bladen skrynklas ihop, vissnar och dör på marken slumrar jag i ditt hjärta. Blommiga drömmar vakar över mullens arbete. Och jag drömmer.
     Bort tog fåglarna sin flykt, till andra länder och kvittret har stannat här i en sång. Tid är nu att spela det dom lärt, vintern lång. Det gör ingenting att hundra dagar går, det kommer ju en ny vår. Vid frostens första bett ställer du in din räffsa och lägger dig brevid mig.

Vänskapssjälar vinner varandra

Livet är en maskerad occh lämnar ingen oberörd. Mina lärdomar är inte tuffare än någon annans. Vägen är onådig och jag tar klänning efter klänning på mig för att visa vem jag är. Ombyten som ingen annan gjort förrut. När jag börjar tala med dig söker jag förebilder. En spegelbild att efterlikna.
     Det är snårigt bland manusen, svårt att följa den som går att lita på. Mellan raderna utspelas livet och jag skriver själv min historia.
     Någon frågar om jag vill vara med, vi leker och får rosenkinder. Glömmer att vi bränner oss på nässlorna och att det är kvällning snart. Innan vi skiljs åt lovar vi att vi ska ses igen.
     Med hemliga viskningar byter vi kläder och då sjunger hjärtat om dig. Djupt någonstans har jag lagt de kläderna jag fick av dig. Så går jag till minnets stig där jag villade bort dig, försöker se om du minns mig.
     Jag var jämställd, betrodd och fann en vänskapssjäl. Vi hade valt varandra och vann något som varar livet ut.

Barfotaspår

Ansatsen är utmätt. Jag siktar och siktar mot målet. Samtalen har gått med hårda skor mot drömmarnas golv. Ett papper påskrivet och du har lovat att lämna dina barfota spår. Du rycker på axlarna och låtsas att du ville ha det så. Att ditt namn betydde nånting där.
     Lite längre fram, när du kommer ut på gatan kan du inte möta blickarna, inte känna vart vinden drar eller sjunga dina sånger. Snärjande blir orden och inget berör.
     Så kommer någon nära inpå och ser att du tänker på något. Tomheten har jagat dig tillbaka till din längtan. Och det där du drömde som ingen sa att de trodde på.
     Utan skor igen, som drömvävare går. Binder vi trådar med regntungt dagg på. För i spåren efter oss kan nästa möta någon som förflyttade sig mot sitt mål.

Nyponballad

Minuter samlas till timmar. Ett knippe årstid binds ihop. Här får du en ny höst av mig. En början, ett uppbrott vid nyponbusken. Det som gått sönder i den varma soltiden kan rensas ut med en ny skörd. Rosor som inte längre finns där, har blivit berättelser samlat i ett nypon.
     Hela vägen har jag rivit mig, hela sommaren full med sår. Jag har vandrat i sommaren och i det underlaget skrivit för att komma tillbaka till hösten där allting började.
     De brandröda nyponen berättar varför de lagt ut alla tagghindren för mig. De vill att jag ska se att det är en stor sol som går ner, en perfekt nedgång sluten i ingens ägodel.
     I vinter kommer jag att försöka vakna innan den går upp, börja mina dagsverken innan morgonen blir till. Det är inte svårt att stiga upp när det finns så mycket nypon på vår jord. Så mycket att berätta trots att tiden går. Jag sätter punkt och börjar på en ny bok, orden är nu dina lika mycket som mina.

Sommarköket

Från örtagården går dofterna hand i hand över kullerstenen in i mitt kök. De samlas där i sommarköket för att bjuda mig smaker jag blandar i grytorna. Idéerna är många bland de nyinskaffade recepten. Jag står vid spisen i timmar. Rör och kryddar generöst. Alla burkar är öppna och framtagna för att fyllas på till skafferiet.
     Morteln står tung på köksbänken och handen stöter rytmiskt rosmarinen. Lite salt och vitlök till. Citronerna väntar i skålen och tomaterna är mogna i fönsterkarmen. En skvätt olivolja är bara vad som behövs.
     På torget har jag inhandlat vaxbönor och potatis. Bönor är vackra och jag låter dem ligga framme på köksbordet bland kokböckerna. Bilderna är sköna och inspirerande. De fina, lena och välanvända träslevarna flyttas i och ur grytorna.
     Det smiter ut dofter genom dörren som är öppen. Mitt sällskap står på trappan med en bukett persilja. Och man kan inte önska mer.
     Jag låter det puttra i grytorna och sjunker ner i korgstolen framför dagens skörd av örter som vi nu ska binda till små knippen att hänga upp på tork. Jag har förberett plats för dem under balken i sommarköket.

Oförståndet

Min mänskliga svaghet, har rötter som sprider sig under jord. De tar mig fram i mörker till prunkande rabatter. Där står poesi att läsa i de olika årstidernas färger och former. Jag besöker de skrivande trädgårdsmästarna i deras trädgårdar och tänker, lyssnar och skådar.
     De välkomnar oförståndet som vågar söka ny kunskap. I deras böcker står dahlior bredvid lammöron och talar med varann. Där finns ringblommor till morötters tröst. Rosor över spadtagens tankemödor. Och mer ogräs att dra intill lavendelkantens glädje.
     Jag finner deras arbete så inspirerande att jag måste återkomma, ödmjukt sjunker svaren in och de lämnar grinden öppen. Desto oftare blir besöken nu för tiden, därför att kunskap sprider sig.

Midsommarkransen

Nu sitter vi i solen och ser på när de dansar. Sju år är en lång tid att vänta på att få fira midsommar. Jorden luktar av olika sorters blommor och väntetiden är över. Innan kunde jag inte känna doften av dem, inte ta ett steg till musiken eller se på när sommaren grönskade. Jag förflyttar mig, jag tar djupa andetag och jag sjunger visor. Livet förändrades och samtalen öppnades.
     Lät det som om jag förlorat, blev du besviken på mig och kysste jag dig farväl. Betonade jag hur mycket kärlek som skulle behövas, vid hösten.
     Ett liv brevid hösten, bakom lövhögarna. Det är där jag gömt mig och levt. I en kompost, komposterande själens trädgård. Det fanns dagar i regnet som spelade, dagar under solens brännheta sanning och dagar av vindens viskande uppmuntran. Men där fanns också mörker.
     Tills himlen blev blå av blåklintskransar och jag drogs med i dansen. Från de stegen runt en midsommarstång till en stund på filten att beskåda drömmen igen.
     Jag förlorade taget i din hand för att rädda sommaren i mig. Båda blev svikna men med avskedskyssen mötte jag den.

I trädgården

Det är inte många stunder jag kan sitta i solen och läsa. Antingen är det för varmt och hett eller är det vinter. Idag är det en perfekt dag för det. Jag läser om snöleoparder. Om deras tassavtryck i snön som blir bokstäver på det vita arket. Jag håller boken i handen, när de kommer.
     Det är solen som lockar dem till mig och jag tror de kommer för min skull. Att det är meningen att jag ska vänta på dem i trädgården. De klättrar över planket som håller havsvindarna utanför. Och lägger sig under körsbärsträdet vid denna tiden. Våren kvittrar däruppe i trädet och långt borta är världen nu. I boken finns ett ansvar jag måste ta, en skyldighet att fånga dagen.
     Det är min dag, den läsande dagen som jag kärleksfullt vårdar med en bok i min hand. Jag kan sköta om just denna dagen även om andra blir mindre lyckade.
     Det är därför de kommer med berättelsen under sina tassar. På vägen hit smyger de och viskar, vrålar och tar språng över orden innan sista punkten blir satt vid min port. Men det är inte slut där, de har endast en kort vila under körsbärsträdet. Precis som min dag. Och när körsbärsblommorna faller, snöar det i ett annat land och de längtar tillbaka.

Fyren

Vid hans födsel var jag ensam i sängen. Där var aldrig någon tvekan men det var någon annan som höll i rodret. Båten skulle iland.
     Stormarna hälsade och vattnet sjöng. Liten var du och tung så jag trodde vi skulle sjunka. Vi anade kusten från vågens kant. Det var på vintern och våta minusgrader att torka oss ifrån. Sjögången var vägen hem.
     Det var svårt att se och jag frös så men jag hörde det dova ljudet någonstans långt borta. Timmarna kom och gick, akvarellerna blötte och oljan torkade på de stora livsdukarna. Jag såg vinden skölja båten med en ny gryning. Ute på evighetens hav föddes han. Det mojnade vid min sista bön och sedan låg han i min famn.
     När båten lade till kände jag hjärtslag från en annan hand. Och att jag farit på havet med någon annan som styrde. Det var endast det dova ljudet kvar. Jag svepte in mitt barn och med ryggen mot havet och vaktaren log jag mot den som styr.

Siffrornas form

Jag pekar på det jag vill ha. Solen går i moln, det blir svart och vitt på det rutade pappret. Symbolerna hamnar i skuggan och talen blir teater. Jag lånar, ger tillbaka, lägger till och drar ifrån och det blir dramer och skådespel på min egen spelplan.
     I dialoger med mitt eget samvete och siffrornas form blir jag en matematisk rollfigur. Mitt förstånd och hjärta ska föreställa verkligheten där endast allt efter likamed-tecknet blir räknat.
     Vi som faller bort efter framgången på scenen letar igen efter det vi ville ha. Applåder, ja givetvis och publikens hängivelse.
     Det kan vara vackert men förstås oftast är det plågsamt. En process med mycket personligt ansvar för en i nöd. Koordinaterna ändrar jag på, mina egna dimensioner får vara formen som redar ut alla problem. Det är ju nånting som ska lösas som vi inte förstår. Det befriar mitt huvud till frihet att ge rätt svar.

Nya strängar på gitarren

Den förtjänar bättre men har trollbundit mig i så många år. Hjärtat har varit tungt över kroppen och handen har haft någon att hålla i när de dagarna varit svåra. Långsamt och böjd har jag spelat för att kunna möta människors blick. Renat, gjort om och älskat ljudet i den. Tagit ackorden som om jag aldrig skulle få ta dem igen.
     Jag vet inte om jag behöver vara nervös. I gömstället har jag lagt de gamla strängarna. Så långt in i sagan jag kunnat. Jag finner där en skönare värld, som jag vill söka mer uti. Både början och slut slukar jag och melodierna skriver jag ner.
     Denna kväll byts strängarna på gitarren och huset är den första som får höra hur det låter. Plötsligt är jag en del av den där underbara världen och jag kan ändra på verkligheten. Så ryker dimmor utmed dikeskanten, mörker vänder till ljus och modet blir starkare och klättrar i träd. Gitarren som är närmast mig berättar om önskningarna jag bär.
     Äppelträdet blommar, i krukan jag planterat det i. Jag flyttar det med mig vid varje flytt. Det har klarat vintern och kommer säkert klara nästa flytt också. Här blir jag inte länge. Gitarren med nya strängar hänger över axeln när jag ger mig av.
     I handen ligger ett nytt spel. Ordfyllda sagor ska berättas. Mina möbler har blivit få, de flesta äldre och med historier från tidigare ägare. De har brister och fel men är utvalda av mig. Jag har redan en ny förälskelse, ett hus i en annan by. Kanske kommer jag att stanna där och gömma mig i den sagan. Placera möblerna i alla rummen och plantera äppelträdet i den härliga jorden. Kanske kommer nya melodier från de nya strängarna, om jag har modet.

Humlans dans

Den har trasslat in sig i de vita tyllgardinerna. Fönstret är öppet och i mitt huvud surrar toner och prat från radion. Jag strävar i det hårda livet efter att tillfredställa lite av min skönhetslängtan. När syrenerna blommar börjar jag skriva i min blogg utan att veta om det kommer att bli ett blomstermåleri. De små bokstäverna ramlar, reser sig, slår kullerbyttor, vilar en stund och virvlar runt på duken. Handen, fingrarna, hjärtat, pennor och penslar hinner inte med i svängarna. Jag försöker fånga dagen i formuleringar men plötsligt är man någon annanstans i berättelsen. Hos det jordbundna är där jag kan befästa min existens. Men mina kunskaper är små och endast några luktärtsfrön har jag sått i år. Jag vill inte ens veta om de tar sig, jag är på flykt någon annanstans till ett nytt ord.
     Humlans dans, är borta till hösten under jorden. Arbetet slutfört och människorna fyller på förråden. Sommaren lämnar trädgården med en påminnelse om min längtan. Jag gör en anteckning i bloggen, skriver ner dagens dikt. Årstiden ändrar sina kulisser och ett annat spel tar vid. Jag fortsätter lyssna på radion vid fönstret och kan betrakta det gyllene snittet.

Promenaderna med Roman

En vanlig promenad minns Roman och den vilar i hans minne på kvällen när han lagt sig i soffan hos mig. Den är varm och börjar dansa framför hans ögon. Dom är stängda men själen är fri. Det är olåst mellan våra hjärtan och Roman kan stava till rofylldheten.
     I öronen på oss finns rymdens snäckor och jag lär känna mitt inre genom oss. Många rörelser älskar jag och hänger mig åt i långa meningar. De promenaderna gör jag tillsammans med Roman.
     Vi drömmer varje natt högst upp i natthimlen. Segelbåtsstjärnor får namn då av blundande ögon. Här uppe ringer ljudet av buktens vågor, lika tysta om natten. I lov om att dagen kommer att gry vaknar jag till vågskvalp utanför fönstret. Roman vandrar ännu i djupa meningsminnen och ligger nere på mattan.
     Nu kan jag bevittna en gryning och jag tänker på dem som har plats för det i sitt hjärta. De väntar på att ordet ska höras, lyssnas och berättas. Lycka är tagen av dygnet och milen mellan dem är långa. Vid vassviken vore det skönt för dem att vila. Att möta den nya dagen ännu obruten, ljust är lycka för mig. Milt solstrimmat ljus kommer från stranden. Gammal aska i kakelugnen från förra vintern, jag rakar ur den nu. Jag har stigit upp.
     Elden brinner i kakelugnen och värmen sprider sig i rummen. Jag har väntat länge på hunden, tagit stora beslut innan han kunde komma och dragit färdigt i kopplet runt min egen hals. Lyssnat på lockrop fagert som inte var för min skull. Stannat, snurrat runt och suttit fint till ingen nytta. Jag vill njuta av trötta suckar, hopp upp i knät och skall på orätta tider. Jag har gjort allt dom sa. Nu väljer jag istället det svårtillgängliga som är uppväxt ur en dröm.
     Jag och Roman talar samma språk. När vi går på våra dagliga promenader berättar vi för varann om vilka vi är. Ordet hänger runt hans hals och han bär det med sitt liv. Sanningar och hemligheter som jag inte vågat berätta för någon annan.


Till hunden Roman!