Jag är lite svag för den där sorgliga gubben i månen. Han och jag är i rörelse tillsammans, vi längtar ständigt någon annanstans. Jag blir aldrig tillfredställd ibland stjärnorna. Det är med honom jag känner igen mig. Om natten är jag luftburen och far till månen.
Han är sann och berättar sagor olika ifrån rymden. Jag vill känna alla hans världar, hela hans universum. Där är jag flyktig och svävande lätt men hemma.
Det finns färger där uppe som han till jorden aldrig sänt. Bilder av syret som är vårt liv. Andas gör bara människorna.
Vid mina besök välkomnar han mig med sin leende mun och alltid lika nyfikna ögon på vem jag är. Långt bort, ytterst om honom dit jag inte får fara spelar sagans början och slut. När han lämnar mig tillbaka till jorden är dagen på väg att gry igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar