Jag pekar på det jag vill ha. Solen går i moln, det blir svart och vitt på det rutade pappret. Symbolerna hamnar i skuggan och talen blir teater. Jag lånar, ger tillbaka, lägger till och drar ifrån och det blir dramer och skådespel på min egen spelplan.
I dialoger med mitt eget samvete och siffrornas form blir jag en matematisk rollfigur. Mitt förstånd och hjärta ska föreställa verkligheten där endast allt efter likamed-tecknet blir räknat.
Vi som faller bort efter framgången på scenen letar igen efter det vi ville ha. Applåder, ja givetvis och publikens hängivelse.
Det kan vara vackert men förstås oftast är det plågsamt. En process med mycket personligt ansvar för en i nöd. Koordinaterna ändrar jag på, mina egna dimensioner får vara formen som redar ut alla problem. Det är ju nånting som ska lösas som vi inte förstår. Det befriar mitt huvud till frihet att ge rätt svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar