Vid hans födsel var jag ensam i sängen. Där var aldrig någon tvekan men det var någon annan som höll i rodret. Båten skulle iland.
Stormarna hälsade och vattnet sjöng. Liten var du och tung så jag trodde vi skulle sjunka. Vi anade kusten från vågens kant. Det var på vintern och våta minusgrader att torka oss ifrån. Sjögången var vägen hem.
Det var svårt att se och jag frös så men jag hörde det dova ljudet någonstans långt borta. Timmarna kom och gick, akvarellerna blötte och oljan torkade på de stora livsdukarna. Jag såg vinden skölja båten med en ny gryning. Ute på evighetens hav föddes han. Det mojnade vid min sista bön och sedan låg han i min famn.
När båten lade till kände jag hjärtslag från en annan hand. Och att jag farit på havet med någon annan som styrde. Det var endast det dova ljudet kvar. Jag svepte in mitt barn och med ryggen mot havet och vaktaren log jag mot den som styr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar