En vanlig promenad minns Roman och den vilar i hans minne på kvällen när han lagt sig i soffan hos mig. Den är varm och börjar dansa framför hans ögon. Dom är stängda men själen är fri. Det är olåst mellan våra hjärtan och Roman kan stava till rofylldheten.
I öronen på oss finns rymdens snäckor och jag lär känna mitt inre genom oss. Många rörelser älskar jag och hänger mig åt i långa meningar. De promenaderna gör jag tillsammans med Roman.
Vi drömmer varje natt högst upp i natthimlen. Segelbåtsstjärnor får namn då av blundande ögon. Här uppe ringer ljudet av buktens vågor, lika tysta om natten. I lov om att dagen kommer att gry vaknar jag till vågskvalp utanför fönstret. Roman vandrar ännu i djupa meningsminnen och ligger nere på mattan.
Nu kan jag bevittna en gryning och jag tänker på dem som har plats för det i sitt hjärta. De väntar på att ordet ska höras, lyssnas och berättas. Lycka är tagen av dygnet och milen mellan dem är långa. Vid vassviken vore det skönt för dem att vila. Att möta den nya dagen ännu obruten, ljust är lycka för mig. Milt solstrimmat ljus kommer från stranden. Gammal aska i kakelugnen från förra vintern, jag rakar ur den nu. Jag har stigit upp.
Elden brinner i kakelugnen och värmen sprider sig i rummen. Jag har väntat länge på hunden, tagit stora beslut innan han kunde komma och dragit färdigt i kopplet runt min egen hals. Lyssnat på lockrop fagert som inte var för min skull. Stannat, snurrat runt och suttit fint till ingen nytta. Jag vill njuta av trötta suckar, hopp upp i knät och skall på orätta tider. Jag har gjort allt dom sa. Nu väljer jag istället det svårtillgängliga som är uppväxt ur en dröm.
Jag och Roman talar samma språk. När vi går på våra dagliga promenader berättar vi för varann om vilka vi är. Ordet hänger runt hans hals och han bär det med sitt liv. Sanningar och hemligheter som jag inte vågat berätta för någon annan.
Till hunden Roman!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar