Det är inte många stunder jag kan sitta i solen och läsa. Antingen är det för varmt och hett eller är det vinter. Idag är det en perfekt dag för det. Jag läser om snöleoparder. Om deras tassavtryck i snön som blir bokstäver på det vita arket. Jag håller boken i handen, när de kommer.
Det är solen som lockar dem till mig och jag tror de kommer för min skull. Att det är meningen att jag ska vänta på dem i trädgården. De klättrar över planket som håller havsvindarna utanför. Och lägger sig under körsbärsträdet vid denna tiden. Våren kvittrar däruppe i trädet och långt borta är världen nu. I boken finns ett ansvar jag måste ta, en skyldighet att fånga dagen.
Det är min dag, den läsande dagen som jag kärleksfullt vårdar med en bok i min hand. Jag kan sköta om just denna dagen även om andra blir mindre lyckade.
Det är därför de kommer med berättelsen under sina tassar. På vägen hit smyger de och viskar, vrålar och tar språng över orden innan sista punkten blir satt vid min port. Men det är inte slut där, de har endast en kort vila under körsbärsträdet. Precis som min dag. Och när körsbärsblommorna faller, snöar det i ett annat land och de längtar tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar