Det var omöjligt och hänryckt men vi gav oss av till glädjen. Där hälsade vi på poesin och värmen i trädgården. Vi åt och drack och levde i huset som stod i slutet av allén. I varje rum hjälpte konsten oss igenom labyrinterna. De som ville hälsa på oss hade en snirklig trappa att ta sig upp för och nerför.
Trädgården slog ut, inte stort utan nu i en mindre skala. Ett äppelträd grymtar och vet hur den ska ta emot blomningen. Här blev böckerna till och en bit av livet. Jag hade levt förrut men detta blev vårt hem.
Lönnen utanför sovrumsfönstret skiftar, vi drar för rullgardinen nu när kvällarna är så mörka. Bakom i fönsterkarmen står långa gröna krukväxter och sticklingar av pelargonior. Inför arbetet med böckerna vattnar jag dem.
Den stora poesin är genomförbar i dagarna. Jag stannar här vid luktärtstrappan och det lena träet. Går endast ut för min trädgård och promenaderna i staden. Skriver eviga grässtråns längder längs med järnvägen. I allafall ett gammal ord. Det lockar till snickarglädje. En jordisk längtan där jag befinner mig. Myrorna under stenplattorna arbetar och jag med. Räfsar under äppelträdet som en förvildad kärlek. Lika lade sig värmen runt mina kattfingrar. Sågen och stämjärnet samarbetar med dem. Böckerna får fransar efter sju år, ingenting byts ut.
På trasiga sidor syns moln och solsken längs vägen lägga sin färg. Vattenfärg målar frost vid snickarglädjen. Ädla glanstårar rinner, bakom rullgardinslycka. Ändlösa vildvinstoner om natten svettas i elden. Av rökmolnen bildas jordens ande och försvinner. Knäpper tallen med sin fura långt innan årstiden vintern tjuter och snön faller. Och dimman, du var där. Jag städade rent och i alla tysta stunder visste jag ingenting mer. Då du svalkade väggarna med din vind, så att storm flöt på vikens vatten. Taket flagnar men fåglarna flyger över och landar ändå. Sidorna trasar sig och frosten förflyttar oss vidare till en ny vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar