Trollkonster

Allt försvann, var borta med vinden. Ur hatten kom ingenting mer. Jag minns röken stiga upp i en spiral. Jag ville elda stjärnrök ur vår skorsten med fyra vita hörn, De strukna mönstrar det omkring som håller allt ihop, ett bröst mot detta vände att sätta frö.
     Jag hade mist min nyfödde son. Han levde i mina tomma nätter och fyllde min dag. Han satt i livet i någon annans knä. En fråga jag aldrig har kunnat besvara. Varför jag förlorade rätten till honom? Under flera år var dörren stängd till honom, men jag tror jag gick genom både den och väggar och tak. Besökte hans stjärnhimmel han såg emot, sjöng med vinden vi lyssnade i och bar honom inom mig som den sista droppen vatten. De sista orden i den meningen är inte mina, men de gjorde så att jag överlevde de tyngsta åren och kanske satte det frö som även han överlevde på.

Välkommen hem!

Det regnar inte och det blir inget vatten på mina körsbärsträd. Solen hindrar mig från att stanna kvar, träden kommer att dö och jag att flytta härifrån. Det är alltid som vackrast innan jag far och det går inte att göra något åt. Banden är upplösta, jag kan inte stanna eller finna anledningar till det. Däremot har jag tusen skäl till att få ge mig av. I varje del finns samma längtan efter friheten. Livet är så välkomnande i varje nytt hem.
     Jag vattnar och ber. Men sedan rycker det i det rotlösa hjärtat. Det är förbjudet att vandra vidare mellan raderna, säger någon. Jag lyssnar inte, jag öppnar en ny bok. Jag ser en plats för mig där. Det är en glädje, ett skyddande rum i dikten. Där finns jag. Det är en kärlek som mig driver.
     I förälskelser flyr jag över de hänförda orden som sätter sig på näthinnan. Bilderna bildar min verklighet och det är som någon visare sa: "All verklig förändring kommer inifrån".....

I Julis sällskap

Ambitionerna är för heta att ta på, utbildningen ringlar oåtkomligt i den kalla bäcken och det första man tänkte var rätt men man gjorde det andra valet. Inspirationen ligger på toppen men man själv är på botten. Det ska ju bli bättre framöver i augusti då kan man nog bejaka glädjen, gå tillbaka och vinna allt igen. Jag har redan förlorat Juli och sänkt volymen på musiken. Du och jag vid lägerelden som flammar i natten och lämnar mig i sinnlig glöd. Bevarar dig i sinnet och ser snart hösten i ögonen.
     Njutningen är över när blyertspetsen på pennan bryts av och det flöde som kom, lämnar mig ensam vid lägerelden som brinner ut. När värmen vänder hemåt igen efter sitt korta besök, låter jag musiken tystna. De heta dagarna var bara här som en dröm från ett annat land. Det jag ville fånga, höll mig sällskap i en melankolisk månad. Inget mål nådde mina händer, ingen lärdom fanns inom ramarna och tankarna tog den varma vinden med sig hem.
     Jag drar fingrarna genom alla strängarna i mitt hår och går in där jag bor nu. Stänger dörren i ett uppror strax innan det mörknar. Men medan det svalnar ute minns jag musiken och orden som du lämnat kvar i gitarren.

Kronan på verket

För länge sedan upptäckte jag hur vinden kunde vila i en sång, hur havet lät den nå djupet utan att drunkna och hur sanden bara med vilja värmde själar. Då ville jag lyssna efter den och sjunga med till vassen. Om det var sommar fanns det tid att leva, om det var höst sa solen att det var dags att dö, om det var vinterväntan var vi vackert blåa tills vårmånen berättade att en ny dag skulle gry igen. Det fläktar mitt inre, dag efter dag att älska och älska med dessa andetag.
     I lågor står tiden och brinner, sakta ner till askan som jag skriver med. Kronan på verket är ögat du läser med, du betraktarens hjärta som tar detta till dig. Vinden från min hembygd är i min rygg, på Hälleviks vatten flyter jag året om och stranden där är alltid en varm väg hem.

Fjäril andas

Om enda dag fanns skulle jag finna dig. Blomman i min flykt någonstans på ängen. Solig med fräknar på vingarna höjande ropet efter dig skulle jag landa. Medan du säger hur länge du väntat, efter vintern. Vi färdades i tanke och genom luften vi båda andades. Så glädjande att veta att jag fyllt dina lungor då du ej var här.
      Min kära, ibland är världen liten även för en fjäril och sorgen kort. Längtan höres mellan växande blommor så villande lika men ändå är kärleken unik. En fjäril andas, över blommorna i fladdrande ljus. Trösterik sedan kan höstens vind vara, havande fröet i sin hand. Vi älskade farten och vinden kring vingarna och bladen, en liten lycka av liv.

Poesins krus

Det finns källor överallt jag kan samla bevis uti, ett aldrig sinande vatten. Jag har funnit en inspirerande ådra och försiktigt fyller jag kruset från den avlägsna platsen och börjar min resa hemåt. Jag sneglar mot himlens uppfodrande blå öga då solen lyser på min rygg. Det är en lång väg hem igenom livet. Min sanning kanske bara räcker under resans gång, när jag når mitt mål är vattnet slut.
      Det jag sökte och ville ta med mig har runnit ut. Priset att bära är tungt, att släcka sin törst för poesins skull. Varje droppe besvarar de svåra frågorna i min hals. Att om jag någonsin kommer fram, var det en dåraktig väg jag valde och kanske även denna brunn.

Träden drömmer

I varje träd växer det skog. De drömmer att skogens skönhet ska slå ut. Årsringarna göms bakom barken och bladen är så förgängliga med svaren när de faller om hösten. Träden visar den förvånade människan samhörighet genom att sprida näring till jorden även åt andra och inte bara under sina egna armar.
     Ett litet löv darrar iväg och dansar en kort stund på drömmarnas mark. Himlen söker sig ner, ljuset låter sig fångas i trädkronorna. Skuggan skänks åt människorna när dagen är lång. Vi vill klättra och gunga på grenarna tills vilan intill stammen omsluter oss. I trädens gemensamma önskan om att växa tillsammans i en skog, känner människan sig trygg.

Ruiner av kärlek kvar

Det måste vara klart i huvudet innan jag slutför ett projekt. Transparanta tankar måste cirkulera där inne och anteckna svaren, i nästa kommande berättelse. Snart finns det skäl att skriva. Jag är utanför kaoset med ruiner av kärlek kvar. Återstoden av dagen tillägnat papper och penna. Den förfallna byggnaden som väntar på mig har lidelse och glöd. Jag har väntat på att få skriva om ödehuset och den vildvuxna trädgården. Det är svårt att vara sann mot sig själv därför faller jag alltid för sådana där ruckel. Där liksom fanns bara den sanningen kvar. Ingen har längre orkat upprätthålla fasaderna eller kanske lämnades det för någon annans kärlek och omvårdnad. Alla mina frågor passar så bra in i rummen och olikheterna och jämlikheterna är som vittrande målningar på väggarna. Jag existerar i berättelsen som blir till, själen och anden rör sig i handen. Det är som att vara på två eller flera sidor samtidigt, böljande som på ett föränderligt hav. Ständigt med sitt bultande hjärta i en liten båt. Jag anar land när en mening blir fullbordad men ger mig ut igen efter nästa och nästa, jag hör bara hur mitt hjärta slår.

Det blå skåpet

Då när jag var 12 år fanns ingen video i mitt hem eller någon mikrovågsugn. Tv fanns och jag såg på engelska deckare och det var detektiv jag ville bli när jag blev stor. Jag löste mysterier på kvällarna och lyssnade på Cat Stevens och Beatles skivor på skivspelare. Gitarren höll jag inte ofta i då men jag kunde spela Oh, Diana. Maten var lagad på spisen och jag tror jag lärde mig något i skolan. Träslöjden var det jag tyckte var roligast. Ett blått träskåp med gångjärn och en dörr med liten knopp gjorde jag. Det har jag med mig ännu. Det gör mig lycklig. En stor vetskap om att jag klarar stora saker. De små sakerna bevarar jag inne i skåpet. Stenar, snäckor, något smycke och kärleksbrev. Allt som behövs för att lösa de svåra gåtorna i livet.....

Engelskt röda kyssar

Förälskelsernas obanade mark ligger framför oss och vi går framåt i möten med våren. Möjligheterna är oändliga och vi romantiserar när värmen och ljuset återvänder. I våra blickar flammar elden, svärmar som rusar i vårt blod. Följer vi varandras kroppsrörelser och söker dofterna. Man och kvinna leker med den onyttiga kärleken som fångar dagen åt dem. På ängen delar de engelskt röda kyssar med djup passion.
     Färgen är ombytlig åtrå, ett spel som kan sluta i tragedi. Men dessa kyssar blir för livet ändå ett drama. Nyckfullt som våren är minnet till hösten när kylan kommer igen och handen de höll i, är borta med rosenblanden. Växte detta endast för berusningen och sinnlighetens skull.

Oförbindligt le

Lärdom sitter inte i huvudet, det sitter i hjärtat. Det som oförbindligt vill le emot dig och störta fasaderna. I bakgrunderna möter fjäderpennan sitt pappersark. Ger dig vunnen kunskap från leendet i ditt hjärta när du älskar.
     Jag skulle vilja veta om du mår bra, om du tror på något särskilt och om du och dina ord gör något särskilt just nu. Därför att min nyfikenhet är större än tårarna i ditt ansikte när du gråter. Du tror inte vi har något gemensamt. Men ett liv skriver till ett annat liv. Varje ord är märkt med mitt namn för att bekräfta dig. Det är bara jag, ett ansikte, ett leende som träffar låset till ditt hjärta. Den som älskar är alltid vacker.
     Så slås portarna upp och vi finner en väg och jag vill så minnas hur nyckeln av förtroende vilade i dina händer. Lägg din vishet i mig och vänd ofta tillbaka. Då återställer sig allt med våra trevande skratt.
     

En konstnärs arbetsplats

Den här dagen är utsikten från min arbetsplats lite rymligare, jag har städat i kreativitetens vrå. Jag ville få in nytt ljus och undan dammet som lagt sig som en matta över mitt ostädade skrivbord. Det går inte att komma ner i djupet, åt pärlorna när luften inte blivit rensad på lång tid. Vinden gör arbetet om vi tillåter. Jag är inte rädd för virvlarna i håret som kommer från havet. Med- eller motvind ger glöd i arbetet. Att skriva är att minnas det man glömt. Egna påminnelser om hur drömmen såg ut.
      Horisonten fyller sig med fåglar i olika skalor och de mättar sig med frön jag lagt ut. Härdade är deras kinder och vingarna vana vid storm. I deras strävan som vi människor inget begriper om, kan de både nå marken och vara i luften. Kanske har jag gjort fel, Du skall inte sträva, står det i en av mindfullness-meningarna jag går och lär mig. Men att bemöda mig om att ordna orden i en vacker ordning sitter någonstans djupt i mitt hjärta. Jag vill inte svika mig själv, jag skulle bli bitter av att frångå detta ljus i min oorganiserade värld. Skisserna i ateljén är min plan för livet och uppsatserna skriver jag för att värma min kaotiska själ.

De vill skriva

Efter vad skall hon gripa när ingen finns att skriva tillsammans med. Deras namn står inristat i barken och trädet sjunger. Det är där i trollskogen som kärlekspilar flyger mellan träden. Hon har frågor till stenarna, bevis att hoppa mellan och ta sig fram utan att trilla i.
     Hon finner en väg förbi stigarna, han har lärt henne att hitta i den djupa skogen. Ingen har utstakat vägen men de har bestämt att mötas igen.
     En saknar värde och en har ett pris på sitt huvud. För dem som sover med ett öga öppet av fasa för kylan som förföljer, är sammankomsten ett svar på kärlek.
     De vill skriva om livet det var meningen de skulle leva tillsammans. Fast än, går en sol ner över hennes bädd av mossa och han i sollöst ljus låtsas trösta sin längtan efter henne. De tänker på första ordet i deras berättelse, innan de somnar....

Återbruk

Kan jag älska som jag älskade igår? Ekot slår mot husen och jag hör att min älskade väntar. Om vägen är krokig och spegelbilden brokig kanske hans hjärta bankar bara för mig att bruka det igen?
     Nya hjärtslag ger de gamla gensvar, långsamma och snabba steg till min vän. Kommer ensamheten att minnas gatan där jag gått förrut. Skönhet i vetskapen att han ligger tätt intill mig. Jag stryker längs med husväggarna, inget annat spelrum ges än till honom. I skyltfönsterna jag speglar mig tränger hans värme igenom. Jag använder ljuset som hittar ner i gränden till att göra honom lycklig. Efter en dags kuriosa i staden, går jag hem. Och återger bilden av solnedgången.