Ruiner av kärlek kvar

Det måste vara klart i huvudet innan jag slutför ett projekt. Transparanta tankar måste cirkulera där inne och anteckna svaren, i nästa kommande berättelse. Snart finns det skäl att skriva. Jag är utanför kaoset med ruiner av kärlek kvar. Återstoden av dagen tillägnat papper och penna. Den förfallna byggnaden som väntar på mig har lidelse och glöd. Jag har väntat på att få skriva om ödehuset och den vildvuxna trädgården. Det är svårt att vara sann mot sig själv därför faller jag alltid för sådana där ruckel. Där liksom fanns bara den sanningen kvar. Ingen har längre orkat upprätthålla fasaderna eller kanske lämnades det för någon annans kärlek och omvårdnad. Alla mina frågor passar så bra in i rummen och olikheterna och jämlikheterna är som vittrande målningar på väggarna. Jag existerar i berättelsen som blir till, själen och anden rör sig i handen. Det är som att vara på två eller flera sidor samtidigt, böljande som på ett föränderligt hav. Ständigt med sitt bultande hjärta i en liten båt. Jag anar land när en mening blir fullbordad men ger mig ut igen efter nästa och nästa, jag hör bara hur mitt hjärta slår.