Allt försvann, var borta med vinden. Ur hatten kom ingenting mer. Jag minns röken stiga upp i en spiral. Jag ville elda stjärnrök ur vår skorsten med fyra vita hörn, De strukna mönstrar det omkring som håller allt ihop, ett bröst mot detta vände att sätta frö.
Jag hade mist min nyfödde son. Han levde i mina tomma nätter och fyllde min dag. Han satt i livet i någon annans knä. En fråga jag aldrig har kunnat besvara. Varför jag förlorade rätten till honom? Under flera år var dörren stängd till honom, men jag tror jag gick genom både den och väggar och tak. Besökte hans stjärnhimmel han såg emot, sjöng med vinden vi lyssnade i och bar honom inom mig som den sista droppen vatten. De sista orden i den meningen är inte mina, men de gjorde så att jag överlevde de tyngsta åren och kanske satte det frö som även han överlevde på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar