Om enda dag fanns skulle jag finna dig. Blomman i min flykt någonstans på ängen. Solig med fräknar på vingarna höjande ropet efter dig skulle jag landa. Medan du säger hur länge du väntat, efter vintern. Vi färdades i tanke och genom luften vi båda andades. Så glädjande att veta att jag fyllt dina lungor då du ej var här.
Min kära, ibland är världen liten även för en fjäril och sorgen kort. Längtan höres mellan växande blommor så villande lika men ändå är kärleken unik. En fjäril andas, över blommorna i fladdrande ljus. Trösterik sedan kan höstens vind vara, havande fröet i sin hand. Vi älskade farten och vinden kring vingarna och bladen, en liten lycka av liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar