För länge sedan upptäckte jag hur vinden kunde vila i en sång, hur havet lät den nå djupet utan att drunkna och hur sanden bara med vilja värmde själar. Då ville jag lyssna efter den och sjunga med till vassen. Om det var sommar fanns det tid att leva, om det var höst sa solen att det var dags att dö, om det var vinterväntan var vi vackert blåa tills vårmånen berättade att en ny dag skulle gry igen. Det fläktar mitt inre, dag efter dag att älska och älska med dessa andetag.
I lågor står tiden och brinner, sakta ner till askan som jag skriver med. Kronan på verket är ögat du läser med, du betraktarens hjärta som tar detta till dig. Vinden från min hembygd är i min rygg, på Hälleviks vatten flyter jag året om och stranden där är alltid en varm väg hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar