Trollkonster

Allt försvann, var borta med vinden. Ur hatten kom ingenting mer. Jag minns röken stiga upp i en spiral. Jag ville elda stjärnrök ur vår skorsten med fyra vita hörn, De strukna mönstrar det omkring som håller allt ihop, ett bröst mot detta vände att sätta frö.
     Jag hade mist min nyfödde son. Han levde i mina tomma nätter och fyllde min dag. Han satt i livet i någon annans knä. En fråga jag aldrig har kunnat besvara. Varför jag förlorade rätten till honom? Under flera år var dörren stängd till honom, men jag tror jag gick genom både den och väggar och tak. Besökte hans stjärnhimmel han såg emot, sjöng med vinden vi lyssnade i och bar honom inom mig som den sista droppen vatten. De sista orden i den meningen är inte mina, men de gjorde så att jag överlevde de tyngsta åren och kanske satte det frö som även han överlevde på.

Välkommen hem!

Det regnar inte och det blir inget vatten på mina körsbärsträd. Solen hindrar mig från att stanna kvar, träden kommer att dö och jag att flytta härifrån. Det är alltid som vackrast innan jag far och det går inte att göra något åt. Banden är upplösta, jag kan inte stanna eller finna anledningar till det. Däremot har jag tusen skäl till att få ge mig av. I varje del finns samma längtan efter friheten. Livet är så välkomnande i varje nytt hem.
     Jag vattnar och ber. Men sedan rycker det i det rotlösa hjärtat. Det är förbjudet att vandra vidare mellan raderna, säger någon. Jag lyssnar inte, jag öppnar en ny bok. Jag ser en plats för mig där. Det är en glädje, ett skyddande rum i dikten. Där finns jag. Det är en kärlek som mig driver.
     I förälskelser flyr jag över de hänförda orden som sätter sig på näthinnan. Bilderna bildar min verklighet och det är som någon visare sa: "All verklig förändring kommer inifrån".....

I Julis sällskap

Ambitionerna är för heta att ta på, utbildningen ringlar oåtkomligt i den kalla bäcken och det första man tänkte var rätt men man gjorde det andra valet. Inspirationen ligger på toppen men man själv är på botten. Det ska ju bli bättre framöver i augusti då kan man nog bejaka glädjen, gå tillbaka och vinna allt igen. Jag har redan förlorat Juli och sänkt volymen på musiken. Du och jag vid lägerelden som flammar i natten och lämnar mig i sinnlig glöd. Bevarar dig i sinnet och ser snart hösten i ögonen.
     Njutningen är över när blyertspetsen på pennan bryts av och det flöde som kom, lämnar mig ensam vid lägerelden som brinner ut. När värmen vänder hemåt igen efter sitt korta besök, låter jag musiken tystna. De heta dagarna var bara här som en dröm från ett annat land. Det jag ville fånga, höll mig sällskap i en melankolisk månad. Inget mål nådde mina händer, ingen lärdom fanns inom ramarna och tankarna tog den varma vinden med sig hem.
     Jag drar fingrarna genom alla strängarna i mitt hår och går in där jag bor nu. Stänger dörren i ett uppror strax innan det mörknar. Men medan det svalnar ute minns jag musiken och orden som du lämnat kvar i gitarren.

Kronan på verket

För länge sedan upptäckte jag hur vinden kunde vila i en sång, hur havet lät den nå djupet utan att drunkna och hur sanden bara med vilja värmde själar. Då ville jag lyssna efter den och sjunga med till vassen. Om det var sommar fanns det tid att leva, om det var höst sa solen att det var dags att dö, om det var vinterväntan var vi vackert blåa tills vårmånen berättade att en ny dag skulle gry igen. Det fläktar mitt inre, dag efter dag att älska och älska med dessa andetag.
     I lågor står tiden och brinner, sakta ner till askan som jag skriver med. Kronan på verket är ögat du läser med, du betraktarens hjärta som tar detta till dig. Vinden från min hembygd är i min rygg, på Hälleviks vatten flyter jag året om och stranden där är alltid en varm väg hem.

Fjäril andas

Om enda dag fanns skulle jag finna dig. Blomman i min flykt någonstans på ängen. Solig med fräknar på vingarna höjande ropet efter dig skulle jag landa. Medan du säger hur länge du väntat, efter vintern. Vi färdades i tanke och genom luften vi båda andades. Så glädjande att veta att jag fyllt dina lungor då du ej var här.
      Min kära, ibland är världen liten även för en fjäril och sorgen kort. Längtan höres mellan växande blommor så villande lika men ändå är kärleken unik. En fjäril andas, över blommorna i fladdrande ljus. Trösterik sedan kan höstens vind vara, havande fröet i sin hand. Vi älskade farten och vinden kring vingarna och bladen, en liten lycka av liv.

Poesins krus

Det finns källor överallt jag kan samla bevis uti, ett aldrig sinande vatten. Jag har funnit en inspirerande ådra och försiktigt fyller jag kruset från den avlägsna platsen och börjar min resa hemåt. Jag sneglar mot himlens uppfodrande blå öga då solen lyser på min rygg. Det är en lång väg hem igenom livet. Min sanning kanske bara räcker under resans gång, när jag når mitt mål är vattnet slut.
      Det jag sökte och ville ta med mig har runnit ut. Priset att bära är tungt, att släcka sin törst för poesins skull. Varje droppe besvarar de svåra frågorna i min hals. Att om jag någonsin kommer fram, var det en dåraktig väg jag valde och kanske även denna brunn.

Träden drömmer

I varje träd växer det skog. De drömmer att skogens skönhet ska slå ut. Årsringarna göms bakom barken och bladen är så förgängliga med svaren när de faller om hösten. Träden visar den förvånade människan samhörighet genom att sprida näring till jorden även åt andra och inte bara under sina egna armar.
     Ett litet löv darrar iväg och dansar en kort stund på drömmarnas mark. Himlen söker sig ner, ljuset låter sig fångas i trädkronorna. Skuggan skänks åt människorna när dagen är lång. Vi vill klättra och gunga på grenarna tills vilan intill stammen omsluter oss. I trädens gemensamma önskan om att växa tillsammans i en skog, känner människan sig trygg.