Fyren

Vid hans födsel var jag ensam i sängen. Där var aldrig någon tvekan men det var någon annan som höll i rodret. Båten skulle iland.
     Stormarna hälsade och vattnet sjöng. Liten var du och tung så jag trodde vi skulle sjunka. Vi anade kusten från vågens kant. Det var på vintern och våta minusgrader att torka oss ifrån. Sjögången var vägen hem.
     Det var svårt att se och jag frös så men jag hörde det dova ljudet någonstans långt borta. Timmarna kom och gick, akvarellerna blötte och oljan torkade på de stora livsdukarna. Jag såg vinden skölja båten med en ny gryning. Ute på evighetens hav föddes han. Det mojnade vid min sista bön och sedan låg han i min famn.
     När båten lade till kände jag hjärtslag från en annan hand. Och att jag farit på havet med någon annan som styrde. Det var endast det dova ljudet kvar. Jag svepte in mitt barn och med ryggen mot havet och vaktaren log jag mot den som styr.

Siffrornas form

Jag pekar på det jag vill ha. Solen går i moln, det blir svart och vitt på det rutade pappret. Symbolerna hamnar i skuggan och talen blir teater. Jag lånar, ger tillbaka, lägger till och drar ifrån och det blir dramer och skådespel på min egen spelplan.
     I dialoger med mitt eget samvete och siffrornas form blir jag en matematisk rollfigur. Mitt förstånd och hjärta ska föreställa verkligheten där endast allt efter likamed-tecknet blir räknat.
     Vi som faller bort efter framgången på scenen letar igen efter det vi ville ha. Applåder, ja givetvis och publikens hängivelse.
     Det kan vara vackert men förstås oftast är det plågsamt. En process med mycket personligt ansvar för en i nöd. Koordinaterna ändrar jag på, mina egna dimensioner får vara formen som redar ut alla problem. Det är ju nånting som ska lösas som vi inte förstår. Det befriar mitt huvud till frihet att ge rätt svar.

Nya strängar på gitarren

Den förtjänar bättre men har trollbundit mig i så många år. Hjärtat har varit tungt över kroppen och handen har haft någon att hålla i när de dagarna varit svåra. Långsamt och böjd har jag spelat för att kunna möta människors blick. Renat, gjort om och älskat ljudet i den. Tagit ackorden som om jag aldrig skulle få ta dem igen.
     Jag vet inte om jag behöver vara nervös. I gömstället har jag lagt de gamla strängarna. Så långt in i sagan jag kunnat. Jag finner där en skönare värld, som jag vill söka mer uti. Både början och slut slukar jag och melodierna skriver jag ner.
     Denna kväll byts strängarna på gitarren och huset är den första som får höra hur det låter. Plötsligt är jag en del av den där underbara världen och jag kan ändra på verkligheten. Så ryker dimmor utmed dikeskanten, mörker vänder till ljus och modet blir starkare och klättrar i träd. Gitarren som är närmast mig berättar om önskningarna jag bär.
     Äppelträdet blommar, i krukan jag planterat det i. Jag flyttar det med mig vid varje flytt. Det har klarat vintern och kommer säkert klara nästa flytt också. Här blir jag inte länge. Gitarren med nya strängar hänger över axeln när jag ger mig av.
     I handen ligger ett nytt spel. Ordfyllda sagor ska berättas. Mina möbler har blivit få, de flesta äldre och med historier från tidigare ägare. De har brister och fel men är utvalda av mig. Jag har redan en ny förälskelse, ett hus i en annan by. Kanske kommer jag att stanna där och gömma mig i den sagan. Placera möblerna i alla rummen och plantera äppelträdet i den härliga jorden. Kanske kommer nya melodier från de nya strängarna, om jag har modet.

Humlans dans

Den har trasslat in sig i de vita tyllgardinerna. Fönstret är öppet och i mitt huvud surrar toner och prat från radion. Jag strävar i det hårda livet efter att tillfredställa lite av min skönhetslängtan. När syrenerna blommar börjar jag skriva i min blogg utan att veta om det kommer att bli ett blomstermåleri. De små bokstäverna ramlar, reser sig, slår kullerbyttor, vilar en stund och virvlar runt på duken. Handen, fingrarna, hjärtat, pennor och penslar hinner inte med i svängarna. Jag försöker fånga dagen i formuleringar men plötsligt är man någon annanstans i berättelsen. Hos det jordbundna är där jag kan befästa min existens. Men mina kunskaper är små och endast några luktärtsfrön har jag sått i år. Jag vill inte ens veta om de tar sig, jag är på flykt någon annanstans till ett nytt ord.
     Humlans dans, är borta till hösten under jorden. Arbetet slutfört och människorna fyller på förråden. Sommaren lämnar trädgården med en påminnelse om min längtan. Jag gör en anteckning i bloggen, skriver ner dagens dikt. Årstiden ändrar sina kulisser och ett annat spel tar vid. Jag fortsätter lyssna på radion vid fönstret och kan betrakta det gyllene snittet.

Promenaderna med Roman

En vanlig promenad minns Roman och den vilar i hans minne på kvällen när han lagt sig i soffan hos mig. Den är varm och börjar dansa framför hans ögon. Dom är stängda men själen är fri. Det är olåst mellan våra hjärtan och Roman kan stava till rofylldheten.
     I öronen på oss finns rymdens snäckor och jag lär känna mitt inre genom oss. Många rörelser älskar jag och hänger mig åt i långa meningar. De promenaderna gör jag tillsammans med Roman.
     Vi drömmer varje natt högst upp i natthimlen. Segelbåtsstjärnor får namn då av blundande ögon. Här uppe ringer ljudet av buktens vågor, lika tysta om natten. I lov om att dagen kommer att gry vaknar jag till vågskvalp utanför fönstret. Roman vandrar ännu i djupa meningsminnen och ligger nere på mattan.
     Nu kan jag bevittna en gryning och jag tänker på dem som har plats för det i sitt hjärta. De väntar på att ordet ska höras, lyssnas och berättas. Lycka är tagen av dygnet och milen mellan dem är långa. Vid vassviken vore det skönt för dem att vila. Att möta den nya dagen ännu obruten, ljust är lycka för mig. Milt solstrimmat ljus kommer från stranden. Gammal aska i kakelugnen från förra vintern, jag rakar ur den nu. Jag har stigit upp.
     Elden brinner i kakelugnen och värmen sprider sig i rummen. Jag har väntat länge på hunden, tagit stora beslut innan han kunde komma och dragit färdigt i kopplet runt min egen hals. Lyssnat på lockrop fagert som inte var för min skull. Stannat, snurrat runt och suttit fint till ingen nytta. Jag vill njuta av trötta suckar, hopp upp i knät och skall på orätta tider. Jag har gjort allt dom sa. Nu väljer jag istället det svårtillgängliga som är uppväxt ur en dröm.
     Jag och Roman talar samma språk. När vi går på våra dagliga promenader berättar vi för varann om vilka vi är. Ordet hänger runt hans hals och han bär det med sitt liv. Sanningar och hemligheter som jag inte vågat berätta för någon annan.


Till hunden Roman!