Poesins krus

Det finns källor överallt jag kan samla bevis uti, ett aldrig sinande vatten. Jag har funnit en inspirerande ådra och försiktigt fyller jag kruset från den avlägsna platsen och börjar min resa hemåt. Jag sneglar mot himlens uppfodrande blå öga då solen lyser på min rygg. Det är en lång väg hem igenom livet. Min sanning kanske bara räcker under resans gång, när jag når mitt mål är vattnet slut.
      Det jag sökte och ville ta med mig har runnit ut. Priset att bära är tungt, att släcka sin törst för poesins skull. Varje droppe besvarar de svåra frågorna i min hals. Att om jag någonsin kommer fram, var det en dåraktig väg jag valde och kanske även denna brunn.

Träden drömmer

I varje träd växer det skog. De drömmer att skogens skönhet ska slå ut. Årsringarna göms bakom barken och bladen är så förgängliga med svaren när de faller om hösten. Träden visar den förvånade människan samhörighet genom att sprida näring till jorden även åt andra och inte bara under sina egna armar.
     Ett litet löv darrar iväg och dansar en kort stund på drömmarnas mark. Himlen söker sig ner, ljuset låter sig fångas i trädkronorna. Skuggan skänks åt människorna när dagen är lång. Vi vill klättra och gunga på grenarna tills vilan intill stammen omsluter oss. I trädens gemensamma önskan om att växa tillsammans i en skog, känner människan sig trygg.

Ruiner av kärlek kvar

Det måste vara klart i huvudet innan jag slutför ett projekt. Transparanta tankar måste cirkulera där inne och anteckna svaren, i nästa kommande berättelse. Snart finns det skäl att skriva. Jag är utanför kaoset med ruiner av kärlek kvar. Återstoden av dagen tillägnat papper och penna. Den förfallna byggnaden som väntar på mig har lidelse och glöd. Jag har väntat på att få skriva om ödehuset och den vildvuxna trädgården. Det är svårt att vara sann mot sig själv därför faller jag alltid för sådana där ruckel. Där liksom fanns bara den sanningen kvar. Ingen har längre orkat upprätthålla fasaderna eller kanske lämnades det för någon annans kärlek och omvårdnad. Alla mina frågor passar så bra in i rummen och olikheterna och jämlikheterna är som vittrande målningar på väggarna. Jag existerar i berättelsen som blir till, själen och anden rör sig i handen. Det är som att vara på två eller flera sidor samtidigt, böljande som på ett föränderligt hav. Ständigt med sitt bultande hjärta i en liten båt. Jag anar land när en mening blir fullbordad men ger mig ut igen efter nästa och nästa, jag hör bara hur mitt hjärta slår.

Det blå skåpet

Då när jag var 12 år fanns ingen video i mitt hem eller någon mikrovågsugn. Tv fanns och jag såg på engelska deckare och det var detektiv jag ville bli när jag blev stor. Jag löste mysterier på kvällarna och lyssnade på Cat Stevens och Beatles skivor på skivspelare. Gitarren höll jag inte ofta i då men jag kunde spela Oh, Diana. Maten var lagad på spisen och jag tror jag lärde mig något i skolan. Träslöjden var det jag tyckte var roligast. Ett blått träskåp med gångjärn och en dörr med liten knopp gjorde jag. Det har jag med mig ännu. Det gör mig lycklig. En stor vetskap om att jag klarar stora saker. De små sakerna bevarar jag inne i skåpet. Stenar, snäckor, något smycke och kärleksbrev. Allt som behövs för att lösa de svåra gåtorna i livet.....