Vänskapssjälar vinner varandra

Livet är en maskerad occh lämnar ingen oberörd. Mina lärdomar är inte tuffare än någon annans. Vägen är onådig och jag tar klänning efter klänning på mig för att visa vem jag är. Ombyten som ingen annan gjort förrut. När jag börjar tala med dig söker jag förebilder. En spegelbild att efterlikna.
     Det är snårigt bland manusen, svårt att följa den som går att lita på. Mellan raderna utspelas livet och jag skriver själv min historia.
     Någon frågar om jag vill vara med, vi leker och får rosenkinder. Glömmer att vi bränner oss på nässlorna och att det är kvällning snart. Innan vi skiljs åt lovar vi att vi ska ses igen.
     Med hemliga viskningar byter vi kläder och då sjunger hjärtat om dig. Djupt någonstans har jag lagt de kläderna jag fick av dig. Så går jag till minnets stig där jag villade bort dig, försöker se om du minns mig.
     Jag var jämställd, betrodd och fann en vänskapssjäl. Vi hade valt varandra och vann något som varar livet ut.

Barfotaspår

Ansatsen är utmätt. Jag siktar och siktar mot målet. Samtalen har gått med hårda skor mot drömmarnas golv. Ett papper påskrivet och du har lovat att lämna dina barfota spår. Du rycker på axlarna och låtsas att du ville ha det så. Att ditt namn betydde nånting där.
     Lite längre fram, när du kommer ut på gatan kan du inte möta blickarna, inte känna vart vinden drar eller sjunga dina sånger. Snärjande blir orden och inget berör.
     Så kommer någon nära inpå och ser att du tänker på något. Tomheten har jagat dig tillbaka till din längtan. Och det där du drömde som ingen sa att de trodde på.
     Utan skor igen, som drömvävare går. Binder vi trådar med regntungt dagg på. För i spåren efter oss kan nästa möta någon som förflyttade sig mot sitt mål.

Nyponballad

Minuter samlas till timmar. Ett knippe årstid binds ihop. Här får du en ny höst av mig. En början, ett uppbrott vid nyponbusken. Det som gått sönder i den varma soltiden kan rensas ut med en ny skörd. Rosor som inte längre finns där, har blivit berättelser samlat i ett nypon.
     Hela vägen har jag rivit mig, hela sommaren full med sår. Jag har vandrat i sommaren och i det underlaget skrivit för att komma tillbaka till hösten där allting började.
     De brandröda nyponen berättar varför de lagt ut alla tagghindren för mig. De vill att jag ska se att det är en stor sol som går ner, en perfekt nedgång sluten i ingens ägodel.
     I vinter kommer jag att försöka vakna innan den går upp, börja mina dagsverken innan morgonen blir till. Det är inte svårt att stiga upp när det finns så mycket nypon på vår jord. Så mycket att berätta trots att tiden går. Jag sätter punkt och börjar på en ny bok, orden är nu dina lika mycket som mina.

Sommarköket

Från örtagården går dofterna hand i hand över kullerstenen in i mitt kök. De samlas där i sommarköket för att bjuda mig smaker jag blandar i grytorna. Idéerna är många bland de nyinskaffade recepten. Jag står vid spisen i timmar. Rör och kryddar generöst. Alla burkar är öppna och framtagna för att fyllas på till skafferiet.
     Morteln står tung på köksbänken och handen stöter rytmiskt rosmarinen. Lite salt och vitlök till. Citronerna väntar i skålen och tomaterna är mogna i fönsterkarmen. En skvätt olivolja är bara vad som behövs.
     På torget har jag inhandlat vaxbönor och potatis. Bönor är vackra och jag låter dem ligga framme på köksbordet bland kokböckerna. Bilderna är sköna och inspirerande. De fina, lena och välanvända träslevarna flyttas i och ur grytorna.
     Det smiter ut dofter genom dörren som är öppen. Mitt sällskap står på trappan med en bukett persilja. Och man kan inte önska mer.
     Jag låter det puttra i grytorna och sjunker ner i korgstolen framför dagens skörd av örter som vi nu ska binda till små knippen att hänga upp på tork. Jag har förberett plats för dem under balken i sommarköket.