Oförståndet

Min mänskliga svaghet, har rötter som sprider sig under jord. De tar mig fram i mörker till prunkande rabatter. Där står poesi att läsa i de olika årstidernas färger och former. Jag besöker de skrivande trädgårdsmästarna i deras trädgårdar och tänker, lyssnar och skådar.
     De välkomnar oförståndet som vågar söka ny kunskap. I deras böcker står dahlior bredvid lammöron och talar med varann. Där finns ringblommor till morötters tröst. Rosor över spadtagens tankemödor. Och mer ogräs att dra intill lavendelkantens glädje.
     Jag finner deras arbete så inspirerande att jag måste återkomma, ödmjukt sjunker svaren in och de lämnar grinden öppen. Desto oftare blir besöken nu för tiden, därför att kunskap sprider sig.

Midsommarkransen

Nu sitter vi i solen och ser på när de dansar. Sju år är en lång tid att vänta på att få fira midsommar. Jorden luktar av olika sorters blommor och väntetiden är över. Innan kunde jag inte känna doften av dem, inte ta ett steg till musiken eller se på när sommaren grönskade. Jag förflyttar mig, jag tar djupa andetag och jag sjunger visor. Livet förändrades och samtalen öppnades.
     Lät det som om jag förlorat, blev du besviken på mig och kysste jag dig farväl. Betonade jag hur mycket kärlek som skulle behövas, vid hösten.
     Ett liv brevid hösten, bakom lövhögarna. Det är där jag gömt mig och levt. I en kompost, komposterande själens trädgård. Det fanns dagar i regnet som spelade, dagar under solens brännheta sanning och dagar av vindens viskande uppmuntran. Men där fanns också mörker.
     Tills himlen blev blå av blåklintskransar och jag drogs med i dansen. Från de stegen runt en midsommarstång till en stund på filten att beskåda drömmen igen.
     Jag förlorade taget i din hand för att rädda sommaren i mig. Båda blev svikna men med avskedskyssen mötte jag den.

I trädgården

Det är inte många stunder jag kan sitta i solen och läsa. Antingen är det för varmt och hett eller är det vinter. Idag är det en perfekt dag för det. Jag läser om snöleoparder. Om deras tassavtryck i snön som blir bokstäver på det vita arket. Jag håller boken i handen, när de kommer.
     Det är solen som lockar dem till mig och jag tror de kommer för min skull. Att det är meningen att jag ska vänta på dem i trädgården. De klättrar över planket som håller havsvindarna utanför. Och lägger sig under körsbärsträdet vid denna tiden. Våren kvittrar däruppe i trädet och långt borta är världen nu. I boken finns ett ansvar jag måste ta, en skyldighet att fånga dagen.
     Det är min dag, den läsande dagen som jag kärleksfullt vårdar med en bok i min hand. Jag kan sköta om just denna dagen även om andra blir mindre lyckade.
     Det är därför de kommer med berättelsen under sina tassar. På vägen hit smyger de och viskar, vrålar och tar språng över orden innan sista punkten blir satt vid min port. Men det är inte slut där, de har endast en kort vila under körsbärsträdet. Precis som min dag. Och när körsbärsblommorna faller, snöar det i ett annat land och de längtar tillbaka.