Kronan på verket

För länge sedan upptäckte jag hur vinden kunde vila i en sång, hur havet lät den nå djupet utan att drunkna och hur sanden bara med vilja värmde själar. Då ville jag lyssna efter den och sjunga med till vassen. Om det var sommar fanns det tid att leva, om det var höst sa solen att det var dags att dö, om det var vinterväntan var vi vackert blåa tills vårmånen berättade att en ny dag skulle gry igen. Det fläktar mitt inre, dag efter dag att älska och älska med dessa andetag.
     I lågor står tiden och brinner, sakta ner till askan som jag skriver med. Kronan på verket är ögat du läser med, du betraktarens hjärta som tar detta till dig. Vinden från min hembygd är i min rygg, på Hälleviks vatten flyter jag året om och stranden där är alltid en varm väg hem.

Fjäril andas

Om enda dag fanns skulle jag finna dig. Blomman i min flykt någonstans på ängen. Solig med fräknar på vingarna höjande ropet efter dig skulle jag landa. Medan du säger hur länge du väntat, efter vintern. Vi färdades i tanke och genom luften vi båda andades. Så glädjande att veta att jag fyllt dina lungor då du ej var här.
      Min kära, ibland är världen liten även för en fjäril och sorgen kort. Längtan höres mellan växande blommor så villande lika men ändå är kärleken unik. En fjäril andas, över blommorna i fladdrande ljus. Trösterik sedan kan höstens vind vara, havande fröet i sin hand. Vi älskade farten och vinden kring vingarna och bladen, en liten lycka av liv.