En konstnärs arbetsplats

Den här dagen är utsikten från min arbetsplats lite rymligare, jag har städat i kreativitetens vrå. Jag ville få in nytt ljus och undan dammet som lagt sig som en matta över mitt ostädade skrivbord. Det går inte att komma ner i djupet, åt pärlorna när luften inte blivit rensad på lång tid. Vinden gör arbetet om vi tillåter. Jag är inte rädd för virvlarna i håret som kommer från havet. Med- eller motvind ger glöd i arbetet. Att skriva är att minnas det man glömt. Egna påminnelser om hur drömmen såg ut.
      Horisonten fyller sig med fåglar i olika skalor och de mättar sig med frön jag lagt ut. Härdade är deras kinder och vingarna vana vid storm. I deras strävan som vi människor inget begriper om, kan de både nå marken och vara i luften. Kanske har jag gjort fel, Du skall inte sträva, står det i en av mindfullness-meningarna jag går och lär mig. Men att bemöda mig om att ordna orden i en vacker ordning sitter någonstans djupt i mitt hjärta. Jag vill inte svika mig själv, jag skulle bli bitter av att frångå detta ljus i min oorganiserade värld. Skisserna i ateljén är min plan för livet och uppsatserna skriver jag för att värma min kaotiska själ.

De vill skriva

Efter vad skall hon gripa när ingen finns att skriva tillsammans med. Deras namn står inristat i barken och trädet sjunger. Det är där i trollskogen som kärlekspilar flyger mellan träden. Hon har frågor till stenarna, bevis att hoppa mellan och ta sig fram utan att trilla i.
     Hon finner en väg förbi stigarna, han har lärt henne att hitta i den djupa skogen. Ingen har utstakat vägen men de har bestämt att mötas igen.
     En saknar värde och en har ett pris på sitt huvud. För dem som sover med ett öga öppet av fasa för kylan som förföljer, är sammankomsten ett svar på kärlek.
     De vill skriva om livet det var meningen de skulle leva tillsammans. Fast än, går en sol ner över hennes bädd av mossa och han i sollöst ljus låtsas trösta sin längtan efter henne. De tänker på första ordet i deras berättelse, innan de somnar....