Reportage

Det skall vara sant. Med darrande hand räcka fram ett knippe stjälkar med blommor på till samhällets famn. Inpå livet närvara och rapportera ett viktigt samtal där din egen röst hörs. Okända och kända ihopskrynklade sanningar från papperskorgen.
     Vyn, om den har djup eller är platt skall förmedlas med hjärta och sedan lämna sin publik att tänka själv.

Ut med det gamla

En virkad spetsduk skulle väl kunna pryda det nya året? Av vita smala trådar, i ett mönster som en snöflinga. I natten på nattduksbordet har den landat.
     Den bevarar 365 dagar av hemligheter för mig som snart ska förflyttas. Mot nya luckor att öppna. Vid varje spänning, ansträngning och greppande efter kärleken kommer jag att göra mina val. Långt ifrån blir det gott nog. Jag försöker slå mig till ro med dem jag gjort, ännu unga förvillelser. De virkade minnena tar mark, faller snart i glömska i ett gammalt skåp och samlar damm.
     Små virknålar ligger i sin ask, noga försluten. Blundar de som jag i sin säng. Inväntandes drömmen om att utforma den perfekta stjärnan.

Snickarglädjen

Det var omöjligt och hänryckt men vi gav oss av till glädjen. Där hälsade vi på poesin och värmen i trädgården. Vi åt och drack och levde i huset som stod i slutet av allén. I varje rum hjälpte konsten oss igenom labyrinterna. De som ville hälsa på oss hade en snirklig trappa att ta sig upp för och nerför.
     Trädgården slog ut, inte stort utan nu i en mindre skala. Ett äppelträd grymtar och vet hur den ska ta emot blomningen. Här blev böckerna till och en bit av livet. Jag hade levt förrut men detta blev vårt hem.
     Lönnen utanför sovrumsfönstret skiftar, vi drar för rullgardinen nu när kvällarna är så mörka. Bakom i fönsterkarmen står långa gröna krukväxter och sticklingar av pelargonior. Inför arbetet med böckerna vattnar jag dem.
     Den stora poesin är genomförbar i dagarna. Jag stannar här vid luktärtstrappan och det lena träet. Går endast ut för min trädgård och promenaderna i staden. Skriver eviga grässtråns längder längs med järnvägen. I allafall ett gammal ord. Det lockar till snickarglädje. En jordisk längtan där jag befinner mig. Myrorna under stenplattorna arbetar och jag med. Räfsar under äppelträdet som en förvildad kärlek. Lika lade sig värmen runt mina kattfingrar. Sågen och stämjärnet samarbetar med dem. Böckerna får fransar efter sju år, ingenting byts ut.
     På trasiga sidor syns moln och solsken längs vägen lägga sin färg. Vattenfärg målar frost vid snickarglädjen. Ädla glanstårar rinner, bakom rullgardinslycka. Ändlösa vildvinstoner om natten svettas i elden. Av rökmolnen bildas jordens ande och försvinner. Knäpper tallen med sin fura långt innan årstiden vintern tjuter och snön faller. Och dimman, du var där. Jag städade rent och i alla tysta stunder visste jag ingenting mer. Då du svalkade väggarna med din vind, så att storm flöt på vikens vatten. Taket flagnar men fåglarna flyger över och landar ändå. Sidorna trasar sig och frosten förflyttar oss vidare till en ny vår.